Vårrunda med nedslag på Söderslätt

Vi var en billast femnettare som åkte iväg och testade Vårrundan, anordnad av företagarnätverket Goda livet på landet (vars projektledare och inspiratör vi ska träffa inom kort.) Vi valde att åka till sydvästra Söderslätt.

Grophus (t h) användes av kvinnor på sommaren för hantverk, bland annat vävning. På vintern användes det till förvaring. Vid arkeologiska utgrävningar finner man ofta stenar med hål i, som användes för att hålla varpen på plats.

Vi började med Vikingamuseet Foteviken och vi tog en vandring inom reservatet, med Eva som kunnig guide. Gården var själva centrum i vikingamänniskans världsbild och det var vikingakvinnan som var gårdens och hushållets självklara ledare. I många vikingakvinnors gravar har man hittat nycklar – det var ett synligt tecken på kvinnans ställning. Det var nycklar till husets förrådskistor och dem bar hon i ett bälte runt midjan. Kvinnan ansvarade för att maten skulle räcka till alla under den långa mörka vintern. Hon kärnade smör och gjorde ost, torkade och rökte fisk, hon hade kunskap om örter som kunde bota och hela, hon hade ansvar för husdjuren.

Ängdala trädgård, på Östra Halörsvägen i Höllviken, låg inte långt från Foteviken. Litet avsides, förbi hästhagar och ängar, men det blev lön för mödan när vi kom fram. Enligt hemsidan:….I en lummig oas, med havet som granne. ”Här finns, förutom en fantastiskt fin gammal trädgård, en liten prylbod där du kan botanisera runt bland nytt, nött, gammalt och sytt. Det kan vara allt från egentillverkade tvålar, kryddblandningar, pluggplantor för utplantering, till kläder och smycken av återvunnet material.”

Tove Sporrong är trädgårdsingenjör med designinriktning och har specialiserat sig inom hälsoträdgårdar och bevarande (vård och restaurering). Tove ingår i flera nätverk – det ger vinst.

Det var mycket folk ute och vädret var soligt.

Slättarps gård har vi besökt vid tidigare tillfällen också. Det var många besökare och alla bord i caféet var upptagna. Tyvärr fanns inte ägaren Charlotta Hörnstedt där i dag, men vi fick byta några ord med hennes pappa.

Vad gör att Slättåkra gård är så välbesökt? Läget? Caféet? Som en av oss noterade: ”Det är nästan som ett varuhus på slätten.”

Sonny angels, samlarobjekt. Små japanska pojkänglar, som lär bringa lycka och framgång till hemmet.
75 kr/st

Hallongården var också mycket välbesökt, man fick faktiskt trängas för att komma in och ut. Gården drivs av familjen Biärsjö med Kerstin B som grundare – det är hennes släktgård sen sju generationer tillbaka.

Familjen försökte i början odla olika grödor, men det gick inte runt riktigt. En bekant tipsade dem om att kanske ge sig på hallonodling i stället? Och på den vägen är det… Numera arbetar Kerstin med Hallongården på heltid och är frontfigur för företaget. Hon fick diplom av Gastronomiska akademien 2012 "för att ha infört hallonet som en juvel i kulinarismen och skapat en totalupplevelse från odling till njutning". Några år tidigare, 2009, tog hon hem fyra medaljer under årets SM i mathantverk. Gården fick guld för hallonsaften och hallonnektaren, silver för hallonglöggen och brons för krusbärschutneyn.

Vi besökte även ett par andra gårdsbutiker, bl a Almaregården, där Christina och Per har gjort något av sina drömmar. De ville arbeta tillsammans på gården, sa upp sig från sina respektive arbeten och satsade. Christina utbildade sig till florist på Ingvar Strandhs floristutbildning i Oxie. Peter sade upp sig från sin tjänst som marknadschef på ett industriföretag och utbildade sig inom trädvård, beskärning och trädgårdsdesign.

Almaregården hade i dag fullt med kunder, som ville vårekipera sina trädgårdar och balkonger.

Under färden noterade vi också att det fanns andra nätverkande gårdsbutiker och liknande, bl a Två systrar i det gamla mejeriet i V Värlinge by.
Lorensdal i Vellinge. Även här har två systrar slagit sig samman - Maria och Malin Ralman - de driver fastigheten. I det tidigare stallet finns nu ett företagshus med 17 lokaler för kreativa företag. Tanken är att få ett spännande nätverk av kollegor att byta kunskaper och erfarenheter med. I mangårdsbyggnaden finns en bistro. Den tidigare ladan är en teaterlokal, där man kan ha mässor, show e d. För dagen fanns där en bröllopsmässa.

Systrarna Ralman har vunnit stadsbildspriset 2010, med motivering: ”Gårdarna har alltid varit en betydelsefull del i Vellinges historia, både i stationssamhället och på landsbygden. Utvecklingen av gården Lorensdal från stuteri till ett kulturcentrum som tillfredställer alla sinnen är ett utmärkt exempel på omhändertagandet av en av Vellinges gårdar.

På ett föredömligt sätt har den gamla gårdens atmosfär tagits tillvara och utvecklats till nya användningar . Huvudbyggnaden har varsamt ändrats till bland annat kök och servering, stallbyggnader har blivit hantverkslokaler och ladan inrymmer möjlighet till teater och andra engagemang.

Lorensdal visar hur ett varsamt och omsorgsfullt omhändertagande av en gammal gård kan medverkar till en levande landsbygd.”

På bröllopsmässan mötte vi bl a Cake Me Happy och Maria Lundqvist, som vi försökte träffa i Klagstorp när vi var där på besök för ett bra tag sedan. Socionomen som sadlade om och blev kreativ tårtbakerska i stället.

Sista besöket gällde Majas Cottage. Även den butiken var välbesökt.
Kollektionerna för Majas Cottage är framtagna även för att göra skillnad i kampen mot cancer, speciellt barncancer. Enligt hemsidan: ”Vår förhoppning är att produkterna skall sprida glädje i vardagen, inge styrka och hopp samt skänka tröst i svåra stunder. Tillsammans gör vi skillnad för alla goa barn som kämpar!” Hittills har Majas Coage samlat in 250 000 kr till fonden.

Kyrkans syföreningar

Syföreningar inom kyrkan har en lång historia i Sverige. De första bildades redan i mitten på 1800-talet och då som ett svar på ett akut ekonomiskt och socialt behov. Syföreningarna överlag har gjort en oerhörd insats vad gäller kyrkans byggnader och kyrkorummets prydande. Sedan mitten av 1850-talet har syföreningskvinnornas flit skänkt ett antal miljarder kronor till internationell mission och diakoni, plus till olika välgörenhetsorganisationer.

Syföreningarnas omfattning var som störst omkring 1960 och var då också den största rörelsen som samlade kvinnor i Sverige. Numera minskar deltagarantalet duktigt, vilket är så pass bekymmersamt att man har startat ett projekt kring syföreningarna och deras roll för församlingslivet, deras roll som mötesplats för kvinnor, som mötesplats och diskussionsforum mellan prästen och församlingskvinnorna, för bygden, för inventarierna i kyrkan, för hantverkstraditionens fortlevnad och utveckling.
 

Syföreningen i Tygelsjö-V Klagstorp startade 1919. Drivande var då prosten Fredlunds dotter Elisabeth i första hand. Tillsammans med lantbrukarfruarna i församlingen började man träffas i hemmen.
Prosten och hans dotter Elisabeth hade livliga diskussioner om syföreningens vara eller inte vara. Prosten var mot den nya.
Vi förstår nog inte i dag, hur mycket mod det krävdes att gå emot en sådan stark och dominerande person som prosten var. Men Elisabeth vågade och kvinnorna vågade och de kom. Redan 1920 var det minst 28 kvinnor som var med.

"Sewing Circle" av Louis Henry Charles Moeller

Resa i kvinnospår - pilotresa 2

Den 8 december gjorde vi så en ny "pilotresa".

Färden gick först till Torups statarmuseum, där vi fick en inblick i hur statarfamiljer levt och speciellt om kvinnors roll i statsystemet. Så synd att museet var stängt den dagen, men vi visste det i och för sig – och Siv kunde ju berätta…   


Klicka på bilden för större storlek

En kontrast till statarkvinnors anonyma liv fick vi erfara vid Torups slott, där två mäktiga slottsfruar träder fram: Görvel Fadersdotter och Henriette Coyet.

Görvel (1517 – 1605) blev Nordens rikaste kvinna och det var hon som skapade och lät bygga slottet. Görvel var en kvinna med drömmar och ambitioner: hon ville lära sig att räkna som en fogde, snickra som en snickare, tänka som en professor, rita hus som en arkitekt och odla som en jordbrukare.

Henriette (1859-1941) - ibland kallad "Skånes okrönta drottning" - gjorde Torup till ett kulturellt centrum, till en mötesplats för vetenskap, konst och kultur. Hon var också ordförande i flera kulturella länskommittéer.

Torups slott med betande får. Bilden tagen i somras.

 

I Vinninge fick vi till livs om den kloka Botilda Pettersson (1832- 1877), mera känd under namnen ”Vinninjekvinjan”, ”eller ”denn klåga i Vinninje” och om andra ”kloka gummor” som botade folk med hjälp av örter, litet hokus pokus och litet människokännedom.

Vi passade på att besöka en landsbygdsföretagerska: Jenny J Karlsson på Vinninge Katthotell.
Jenny är sedan 2013 ägare till katthotellet. Hon var tidigare något så ovanligt som en av landets hetaste kvinnliga travkuskar, med flera segrar i bagaget, bl a V75.

(Travtränare är ett mansdominerat yrke. Det är en manlig kultur, med manliga nätverk. Av de professionella tränarna är bara 10 % kvinnor. Kvinnorna är däremot i majoritet bland hästskötarna.)

Travträningen blev emellertid ansträngande för hennes leder så hon fick sluta. Eftersom hon alltid också haft katter i sitt tidigare liv, t o m tagit hand om hemlösa sådana, så var det inga problem för henne att ta över katthotellet. Hotellet, som hon är ensam om att sköta, har öppet alla dagar i veckan, året om. Det finns 18 kattrum och hon kan ta emot 36 katter samtidigt. 

 

Jenny med en av hotellgästerna

Under Jennys regim har omsättningen ökat. Förutom katthotellet så sköter Jenny också det administrativa för sambon. Och sambon – naturligtvis en stjärnkusk han med – mötte hon när han körde över henne med en sulky. Under en tjejkväll på Jägersro i Malmö, där Jenny var konferencier, så friade hon inför all publik.

Jenny stortrivs med sitt nuvarande jobb. Vi diskuterar eventuell utveckling av verksamheten, och det finns vaga planer.

Från den ena spännande kvinnan till den andra:

I Vismarlövs Café och Bageri mötte vi företagerskan Carina Levin. Vi får en jättegod grön blomkålssoppa med jättegott hembakat bröd till och Carina berättar och svarar på alla våra frågor.

Carina Levin, nyss inkommen från bageriet

I korthet:

Carina har alltid ägnat sig åt något kreativt, som t ex när hon arbetade med terapi på ett äldreboende. För drygt 30 år sedan öppnade hon en vävstuga i sin fastighet och började lära ut vävkonsten till andra. Vävstolarna har successivt utökats och numera har hon ett femtontal. Själv väver hon tyger och mattor och har skapat bl a altarmattor och bårtäcken, som finns i flera av våra skånska kyrkor.

Vid vävkurserna bjöd hon deltagarna på fika, vilket uppskattades. Så småningom blev detta idén till att inrätta ett café. Numera är det nästan alltid fullt hos Vismarlövs café- och bagarstuga, åtminstone under helgerna. Trots verksamhetens anspråkslösa yttre, så hittar folk hit. Mun-mot-mun-metoden fungerar. Vi konstaterar att en del av dragningskraften är nog mysigheten och hemtrevligheten. Och det goda brödet, såklart! Många som aldrig satt sin fot i Vismarlöv åker hit för att handla bröd eller fika. Brödet finns också till försäljning på andra ställen, bl a på Bondens Marknad i Malmö.

Verksamheten har utökats med bl a soppluncher, hon har haft utställningar och har nyligen också börjat med olika evenemang som konsert och föreläsning. 

Såväl 2010 som 2011 fick Carina Svedalas kulturpris på 10 000 kronor. Motiveringen var att hon satt Vismarlöv på kartan, både kulturellt och turistiskt. (Sen ska man inte glömma att hon dragit in jobb till bygden! F n har hon 12 anställda.)

Carina nämner ofta ordet "kreativ". Idéer sprutar ur henne. Hennes dröm är att få folk att vakna, använda båda hjärnhalvorna, lära sig att inte stressa, stanna upp och få harmoni.

Vi diskuterar företagandets villkor med Carina och vi missar att hålla tiden, för samtalet med Carina är spännande och intensivt.

Men nu ska Carina leva som hon lär: Hon ska stanna upp och få harmoni. Så hela januari är verksamheten stängd.

Vi hinner inte åka in i Hyby och ”turista”, nu är det brått till nästa stoppställe. Hyby har annars ett gammalt bränneri, numera mest förfallet, men som torde kunna rustas upp och bli t ex brännerimuseum.

Hyby bränneri. Brännvin sågs förr som ett riktigt mirakelmedel, ”livets vatten”. Det ansågs kunna bota sjukdomar och förlänga människors liv.  På 1400-talet sades att  ”det är gott för kvinnor, som är ofruktsamma och hava kall natur, ty det gör dem varma och barna. Därför heter det livets vatten, ty det bevarar människorna för mångahanda krankheter och kallas av mästarna läkedomens moder.” Inte så konstigt då att brännerierna och konsumtionen ökade, tills staten successivt nödgades gå in med restriktioner.

Hyby bränneri grundades 1845. De anställda hade fri tillgång till sprit under arbetstid och därför blev en del brännerianställda alkoholister.


Hyby bränneri, nu mest förfallet och används som förråd

I mitten av 1700-talet blev potatisen känd i Sverige och då började man använda den inom sprittillverkning. Det var kvinnorna och även barnen som hanterade potatisen med potatisupptagning på fälten; även sättning av potatis var ett kvinnogöra. Sen var det männen som tog hand om ”det tekniska” i bränneriet.

I Hyby berättas om ett kusligt julmord: För mycket länge sedan bodde två riddare (bröder) på Hyby och två adelsjungfrur (systrar) på Burö. Riddarna hade gett jungfrurna äktenskapslöfte, men när bröderna återvände efter ett långt krig hade de ångrat sig. De hade sett skönare kvinnor i utlandet. Jungfrurna var otröstliga och ruvade på hämnd…

Soldattorpets mejeri finns i närheten. Företagerska där är Maria Tuvesson Lindgren. Hon lämnade jobbet som säljare hos en förpackningstillverkare och startade 2010 ett eget mejeri intill familjens bostad i Hyby. Där tillverkas på hatverksmässigt sätt mögelostar, marinerad ost på burk och hårdostar. Maria har gått i lära i bl a Jämtland, som hon kallar för Sveriges ost-Mecka.

Resans slutstation var Wowragården i Södra Sallerup. Förra gången fick vi stå utanför och berätta. Den här gången kunde vi gå in och titta på alla de gamla föremål och redskap som använts i bondesamhället. Museipedagog Anette Gruber visade och berättade. Wowragården har tidigare haft öppet för allmänheten -  med café. Synd att den verksamheten har avvecklats, men det bar sig väl inte. Wowragården är stängd för allmänheten, vilket också är synd. Den borde vara öppen för alla, åtminstone en helg i månaden?

Museipedagog Anette Gruber berättar

 

Kvinnors tvättredskap

En helsida i Trelleborgs Allehanda

Färd i kvinnospår, Söderslätt

Den 22 oktober gjorde vi vår ”Färd i kvinnospår”, del 1.
(Och som tidigare nämnts, så samverkar vi med Hela Sverige Ska Leva, Skåne samt med  Studiefrämjandet.)

Första stoppet skedde vid Rosengårds tidigare herrgård, där systrarna Hilda och Ida Kockum skötte godset och gav jobb till folk i trakten: statare, daglönare, smeder, mjölnare, vagnmakare, betplockare…. Ida avled 1939 och Hilda härskade ensam på godset tills hon avled 1959. Numera heter herrgården ”Drömmarnas Hus” och är ett kulturhus för barn och unga.

Vid Södra Sallerups fiskedammar beundrade vi utsikten och pratade litet om fiske. Malmö har utvecklats kring sillfiske och då var steget inte långt att prata om fiskargummorna, som kämpade och vandrade med sina rullebör från Limhamn till fisketorgen i Malmö. Vid Södra Sallerup har det skett många utgrävningar; trakten har varit bebodd sen åtminstone stenåldern och det har grävts fram många flintgruvor där. I ett av dem har man hittat en stenålderskvinna begravd…

En teori är att det var kvinnorna som förde in oss i bondestenåldern (den yngre stenåldern). Kvinnorna strövade runt i trakten, plockade örter och bär, som de tog med sig till bosättningen. Så småningom insåg de att örterna hade en förmåga att gro och därifrån utvecklades jordbruket….

Vid hembygdsmuseet Wowragården (från 1600-talet) funderade vi över kvinnors status i bondesamhället. Pigans yrke var det dominerande yrket för kvinnor i århundraden.

Vid en krök på vägen mot Fårabäck kunde vi skymta agitatorn Mäster Palms eller August Palms födelsehus. Längre fram i samma riktning ligger Almåsa koloniområde, störst i Sverige. Kolonirörelsen i Sverige initierades förresten av en kvinna, fattigvårdsinspektris/politiker, i början av 1900-talet, efter tysk förebild.

Vi fortsatte vägen in mot Oxie och stannade vid Oxies kännemärke, Kungshögarna från bronsåldern. Vi fick veta mer om bronsålderskvinnor och se bilder på deras kläder: T ex kjol av tätt hängande snören, trekvartsärmar på blusarna, skärp med tofsar och faktiskt riktigt fint dekorerade smycken, av brons.

En nutida företagerska har vi i Jenny Strandhs blomsterdesign, som huserar i faderns, Ingvar Strandhs, blomsterskola. Florister utbildas där - ett kreativt yrke som till 99 % består av kvinnor. 

Lilly Dufberg (f 1897) på Kristinebergs gård gjorde karriär inom gymnastik och idrott, vilket inte ansågs vara något för kvinnor i början av 1900-talet.

Bild från Idrottsmuseet i Malmö

Nästa stopp gjordes vid Galgbacken i Oxie, där många hemskheter har skett. Sätten att avliva var flera: Hängning, halshuggning genom svärd eller yxa. Eller brännas på bål, som en häxa. Kvinnor hängde man inte gärna, eftersom publiken då kunde se kvinnans ben.

Pålssonhuset i Käglinge är en gård och kulturarv med anor från början av 1800-talet. Ett litet museum, där även kvinnors redskap ställs ut, t ex skätteträed, häcklan, toskeln, vingepingar, m m.

Sen fortsatte vi längs med Edvard Perssons "Landsvägen" .

Kromby är en märklig by på det viset att där bor 40 vuxna individer, varav 24 är företagare. Vi besökte gårdsbutiken Wasabi inredning och design, där företagerskan Christine Persson berättade om sin verksamhet och om utvecklingsplaner.  Vi hade svårt att slita oss från de olika väldoftande örtblandningarna. Christine har ett stort samarbete med lokala designers och även honung från grannens Kummingårdens, bikupor, fanns till försäljning.

 

Litet längre ute ”på landet” ligger IngridsAteljé/Hageborg Design  i Hötofta, som var nästa anhalt. Bland alla brokiga tyger och mjuka garner hittade vi Ingrid Malmström, som passionerat berättade om sitt företagande, som står stadigt på flera ben – bl a e-handel och liten stående utställning på Loftet i Trelleborg.

Båda företagerskorna berättar spontant att nätverkandet och samverkan i Goda livet på landet, med bl a mässor och utställningar,  har medfört framgångar för dem.

I Klörups häkte berättade Gunnar Gerdtsson från Skytts Härads hembygdsförening initierat om häktet och dess historia. Även Trelleborgs Allehanda hade mött upp. Eva hade med sig berättelser om tre kvinnor som hade låsts in där: ”Häxan” Hanna Hansdotter 1756, barnamörderskan Kjersti Månsdotter ca 1850 och mörderskan Kjersti Olsdotter, 1843. I åtminstone de två första fallen kan man fundera över vilken roll dåtidens samhälle hade i gärningarna.

Utanför häktet huserar och kacklar vita gäss och det påminner om den skånska seden gåsagång. Det var ett sätt att kontrollera pigorna. När gässen släpptes ut för sommaren resp togs in för vintern, så klämdes pigornas bröst för att man skulle undersöka om kvinnorna var gravida – eller om de t ex hade gjort abort (vilket sistnämnda från 1600-talet kunde innebära dödsstraff.)

På väg till Fru Alstad finns den gård där systrarna Martha Larsson, utrikeskorrespondent, och Dagny Larsson, konstnär, bodde och framlevde sina dagar (1900-talet).

Och så sista anhalten: Fru Alstad, vars största kändis är Victoria Benedictsson (Ernst Ahlgren). Hennes tragiska livsöde berättades i bilen, när vi stannade vid grusvägen till Domme, där författarinnan föddes. I sin roman Pengar har hon bl a beskrivit bygden. Mer om Victoria B: t ex http://victoriabenedictsson.se

Vi samlades i Fru Alstads pilgrimskyrka. Byalagets ordförande Ylva Ekstrand berättade kunnigt och med inlevelse om kyrkans märkligheter och Eva berättade om kvinnors ställning enligt kyrkan/reformationen, om kyrktagning, konservering av prästänka, m m.

I byns kulturhus med hembygdsmuseum, fick vi höra mer om byalaget och FemNet gjorde utvärdering av resan.

Den tusenåriga brunnen, mötesplats för kvinnor under seklers gång  

...och hans hustru

Jeanette Rosengren har kommit ut med boken ”I de dödas vilorum”. Det är en ”tegelstensroman”om Malmös begravningsplatser.

Hon skriver där bl a att inte ens i döden syns alla människor vara lika värda. ”Männens namn finns nästan alltid överst, oavsett vilken av makarna som först gått ur tiden. Kvinnornas namn kunde stå i mindre grad och ofta var de älskade, uppoffrande och trofasta.”

”Oftast är det också män som har sina titlar med sig i döden. Kvinnorna för, historiskt sett, ett undanskymt liv på gravstenarna. Inte alltid får de ens ha sitt namn med på stenen. Här vilar fabrikören Emil Svensson och dess kära hustru, kan det stå.”

På Lockarps kyrkogård finns en grav för Gudrun Sylvan, och på hennes gravhäll står ”Gärd av tacksamhet från skånska kvinnor.” Det var småbrukarhustrur som samlade ihop till hällen. Gudrun var hemkonsulent och skrev böcker om bl a köksväxter. Hon var lärare i ladugårdsskötsel och höll kurser i teoretisk mjölkhantering och om olika rationaliseringar som kunde vara kvinnor till hjälp.

Pigor

I århundraden har det dominerande yrket för kvinnor varit piga. Så också på Söderslätt. För de allra flesta fanns inget annat alternativ efter konfirmationen. De lämnade hemmet för arbete hos någon lantbrukarfamilj i grannskapet, där de stannade åtminstone ett år, till friveckan under hösten, då de ofta flyttade vidare till ett nytt hushåll. Piga och dräng var ett typiskt ungdomsyrke innan de själv bildade familj. Som pigor lärde sig kvinnor laga mat och sköta ett hem och kunde samtidigt söka efter en partner.

På landsbygden och inom jordbruket var sysslorna strängt uppdelade i mans- resp kvinnogöra. Pigan fick t ex gå upp kl 5 på morgonen för att mjölka korna och sedan skulle hon ha frukosten klar kl 7. Övriga sysslor under dagen kunde vara att laga all mat, diska, ge höns, kalvar och grisar mat, städa, bära in ved och vatten, tvätta alla kläder i den stora brygghusgrytan. När kvällssysslorna var klara och först då, så fick pigan gå och lägga sig – sist av alla. Oftast fick hon sova i köket. Drängarna sov i drängstugan ute i lagården, där kroppsångorna från boskapen vintertid var enda värmekällan. Drängens arbetsinsats värderades genomgående högre och betingade en avsevärt högre lön än pigans. Pigans lön var hälften av drängens år 1900.

Pigor i ladugården. (Bild från Nordiska museet)

Legostadga. Från 1664 till 1926 reglerades förhållandet mellan arbetsgivaren och tjänstefolket i ett antal legostadgor. Förutom mat och husrum och klädesplagg fick dessa även en mindre kontantsumma.  Tjugo år senare ersattes den med en hembiträdeslag, som mer fokuserade på rättigheter, med skrivning om arbetstider och ledighet. Lagen finns kvar än i dag.

Aga. Husbonden hade rätt att kroppsligen bestraffa både hustru, barn och tjänstefolk. Efter 1858 fick han dock aga endast män under 18 och kvinnor under 16 år. Först 1920 avskaffades helt och hållet husbondens rätt att aga sina tjänstehjon.

1913 wallraffade en journalist, Ester Blenda Nordström, som piga på en bondgård. I sin bok ”En piga bland pigor” beskrev hon ingående och realistiskt en pigas liv, arbete och vedermödor. Boken blev en stor dåtida bestseller.