Vårrunda med nedslag på Söderslätt

Vi var en billast femnettare som åkte iväg och testade Vårrundan, anordnad av företagarnätverket Goda livet på landet (vars projektledare och inspiratör vi ska träffa inom kort.) Vi valde att åka till sydvästra Söderslätt.

Grophus (t h) användes av kvinnor på sommaren för hantverk, bland annat vävning. På vintern användes det till förvaring. Vid arkeologiska utgrävningar finner man ofta stenar med hål i, som användes för att hålla varpen på plats.

Vi började med Vikingamuseet Foteviken och vi tog en vandring inom reservatet, med Eva som kunnig guide. Gården var själva centrum i vikingamänniskans världsbild och det var vikingakvinnan som var gårdens och hushållets självklara ledare. I många vikingakvinnors gravar har man hittat nycklar – det var ett synligt tecken på kvinnans ställning. Det var nycklar till husets förrådskistor och dem bar hon i ett bälte runt midjan. Kvinnan ansvarade för att maten skulle räcka till alla under den långa mörka vintern. Hon kärnade smör och gjorde ost, torkade och rökte fisk, hon hade kunskap om örter som kunde bota och hela, hon hade ansvar för husdjuren.

Ängdala trädgård, på Östra Halörsvägen i Höllviken, låg inte långt från Foteviken. Litet avsides, förbi hästhagar och ängar, men det blev lön för mödan när vi kom fram. Enligt hemsidan:….I en lummig oas, med havet som granne. ”Här finns, förutom en fantastiskt fin gammal trädgård, en liten prylbod där du kan botanisera runt bland nytt, nött, gammalt och sytt. Det kan vara allt från egentillverkade tvålar, kryddblandningar, pluggplantor för utplantering, till kläder och smycken av återvunnet material.”

Tove Sporrong är trädgårdsingenjör med designinriktning och har specialiserat sig inom hälsoträdgårdar och bevarande (vård och restaurering). Tove ingår i flera nätverk – det ger vinst.

Det var mycket folk ute och vädret var soligt.

Slättarps gård har vi besökt vid tidigare tillfällen också. Det var många besökare och alla bord i caféet var upptagna. Tyvärr fanns inte ägaren Charlotta Hörnstedt där i dag, men vi fick byta några ord med hennes pappa.

Vad gör att Slättåkra gård är så välbesökt? Läget? Caféet? Som en av oss noterade: ”Det är nästan som ett varuhus på slätten.”

Sonny angels, samlarobjekt. Små japanska pojkänglar, som lär bringa lycka och framgång till hemmet.
75 kr/st

Hallongården var också mycket välbesökt, man fick faktiskt trängas för att komma in och ut. Gården drivs av familjen Biärsjö med Kerstin B som grundare – det är hennes släktgård sen sju generationer tillbaka.

Familjen försökte i början odla olika grödor, men det gick inte runt riktigt. En bekant tipsade dem om att kanske ge sig på hallonodling i stället? Och på den vägen är det… Numera arbetar Kerstin med Hallongården på heltid och är frontfigur för företaget. Hon fick diplom av Gastronomiska akademien 2012 "för att ha infört hallonet som en juvel i kulinarismen och skapat en totalupplevelse från odling till njutning". Några år tidigare, 2009, tog hon hem fyra medaljer under årets SM i mathantverk. Gården fick guld för hallonsaften och hallonnektaren, silver för hallonglöggen och brons för krusbärschutneyn.

Vi besökte även ett par andra gårdsbutiker, bl a Almaregården, där Christina och Per har gjort något av sina drömmar. De ville arbeta tillsammans på gården, sa upp sig från sina respektive arbeten och satsade. Christina utbildade sig till florist på Ingvar Strandhs floristutbildning i Oxie. Peter sade upp sig från sin tjänst som marknadschef på ett industriföretag och utbildade sig inom trädvård, beskärning och trädgårdsdesign.

Almaregården hade i dag fullt med kunder, som ville vårekipera sina trädgårdar och balkonger.

Under färden noterade vi också att det fanns andra nätverkande gårdsbutiker och liknande, bl a Två systrar i det gamla mejeriet i V Värlinge by.
Lorensdal i Vellinge. Även här har två systrar slagit sig samman - Maria och Malin Ralman - de driver fastigheten. I det tidigare stallet finns nu ett företagshus med 17 lokaler för kreativa företag. Tanken är att få ett spännande nätverk av kollegor att byta kunskaper och erfarenheter med. I mangårdsbyggnaden finns en bistro. Den tidigare ladan är en teaterlokal, där man kan ha mässor, show e d. För dagen fanns där en bröllopsmässa.

Systrarna Ralman har vunnit stadsbildspriset 2010, med motivering: ”Gårdarna har alltid varit en betydelsefull del i Vellinges historia, både i stationssamhället och på landsbygden. Utvecklingen av gården Lorensdal från stuteri till ett kulturcentrum som tillfredställer alla sinnen är ett utmärkt exempel på omhändertagandet av en av Vellinges gårdar.

På ett föredömligt sätt har den gamla gårdens atmosfär tagits tillvara och utvecklats till nya användningar . Huvudbyggnaden har varsamt ändrats till bland annat kök och servering, stallbyggnader har blivit hantverkslokaler och ladan inrymmer möjlighet till teater och andra engagemang.

Lorensdal visar hur ett varsamt och omsorgsfullt omhändertagande av en gammal gård kan medverkar till en levande landsbygd.”

På bröllopsmässan mötte vi bl a Cake Me Happy och Maria Lundqvist, som vi försökte träffa i Klagstorp när vi var där på besök för ett bra tag sedan. Socionomen som sadlade om och blev kreativ tårtbakerska i stället.

Sista besöket gällde Majas Cottage. Även den butiken var välbesökt.
Kollektionerna för Majas Cottage är framtagna även för att göra skillnad i kampen mot cancer, speciellt barncancer. Enligt hemsidan: ”Vår förhoppning är att produkterna skall sprida glädje i vardagen, inge styrka och hopp samt skänka tröst i svåra stunder. Tillsammans gör vi skillnad för alla goa barn som kämpar!” Hittills har Majas Coage samlat in 250 000 kr till fonden.

Kyrkans syföreningar

Syföreningar inom kyrkan har en lång historia i Sverige. De första bildades redan i mitten på 1800-talet och då som ett svar på ett akut ekonomiskt och socialt behov. Syföreningarna överlag har gjort en oerhörd insats vad gäller kyrkans byggnader och kyrkorummets prydande. Sedan mitten av 1850-talet har syföreningskvinnornas flit skänkt ett antal miljarder kronor till internationell mission och diakoni, plus till olika välgörenhetsorganisationer.

Syföreningarnas omfattning var som störst omkring 1960 och var då också den största rörelsen som samlade kvinnor i Sverige. Numera minskar deltagarantalet duktigt, vilket är så pass bekymmersamt att man har startat ett projekt kring syföreningarna och deras roll för församlingslivet, deras roll som mötesplats för kvinnor, som mötesplats och diskussionsforum mellan prästen och församlingskvinnorna, för bygden, för inventarierna i kyrkan, för hantverkstraditionens fortlevnad och utveckling.
 

Syföreningen i Tygelsjö-V Klagstorp startade 1919. Drivande var då prosten Fredlunds dotter Elisabeth i första hand. Tillsammans med lantbrukarfruarna i församlingen började man träffas i hemmen.
Prosten och hans dotter Elisabeth hade livliga diskussioner om syföreningens vara eller inte vara. Prosten var mot den nya.
Vi förstår nog inte i dag, hur mycket mod det krävdes att gå emot en sådan stark och dominerande person som prosten var. Men Elisabeth vågade och kvinnorna vågade och de kom. Redan 1920 var det minst 28 kvinnor som var med.

"Sewing Circle" av Louis Henry Charles Moeller